p { margin-bottom: 0.08in; }

Jag vet inte hur jag ska beskriva allt som hant, allt jag vet om och hur jag kanner kring mina barn. Senaste tiden har jag umgatts med dem nastan varje dag. Att vara pa skolan har nog varit det jobbigaste men ocksa det roligaste jag gjort har. Vad dessa ungdomar gar igenom ar inget nagon vill ga igenom, och dessvarre har de ingenstan att hamta ispiration, stod eller energi ifran. Den karlek jag fatt ifran dem ar nagot av det finaste gava jag nagonsin har fatt.

Vecka efter vecka har jag hort de grata och beratta om vad som hant hemma eller deras beskrivning av vad de gar igenom i skolan med vanner men framst lararna. Jag har bara funnits dar och hjalpt dar jag kunnat men sa som det har uppskattats har varit mer an jag nagonsin kunde forestalla mig.

M ar fortfarande en fagelunge. Hon grater varje gang vi ses och hon grater sa hart och lange sa att hon knappt kan prata. Hennes far ar lika aggressiv och behandlar dem illa. Det enda stod hon har ar hennes mamma som ocks ar begransad i hur hon kan hjalpa henne. Efter att ha gratit ut hos mig pga att hennes syster blivit gravid igen och hennes radsla for vad som kommer handa har efter oroade jag mig for henne men fick henne att forsta varfor henes losning inte ar att rymma hemifran och hon lovade att hon inte ska gora det. Deras familj hade andrats drastiskt nar hennes syster blev gravid och han later dem veta att de ar varelosa for han vill inte betala deras utbildning om de anda losar bort hans pengar genom att bli gravida och inte pluga klart. Vet inte om jag skrev om det forr men hennes familj har djupa ekonomiska bekymmer. Veckan efter var hon inte i skolan. En av de andra killarna jag traffar varje vecka berattade att hon var pa sjukhuset, antagligen malaria. Veckan efter kom hon, berattade att hon haft malaria. Pappan vackte dem varje natt anda och pastod att hon bara latsas som att hon ar sjuk for att slippa tvatta bilen. Sjukhuset hade sagt till henne ocksa att hon ska dricka mycket och nar hon hade fragat om hon kunde fa pengar till juice eller vatten hade hennes pappa blivit arg pga. att hon ljog. Hon var svag och eftersom jag hade gett henne pengar sist kandes det dumt att ge det igen men gick och kopte djuice och vatten till henne. Efter att ha traffat nagra ungdomar satt jag och skrev nar det knakade pa dorren. Jag oppnade och blev faschinerad av vad jag sag… en flicka som sag ut som en kopia av M. Det var hennes syster. Hon kom in, presenterade sig som R och sa att hon kom bara for att tacka mig for det jag gor for hennes syster. Hon grat och sa gang pa gang tack for olika saker hon tyckte jag gjort eller paverkat hos hennes syster. Hon sa att hennes syster ar inte lika stark som de andra barnen och om jag kan hitta en sponsor som kan betala lite av hennes systers skolavgift skulle hon vara sa tacksam for hon vet inte vad som kommer handa med deras pappa och M vill verkligen ga i skolan och rent psykiskt ar hon jattenedgangen. Hon sa ocksa att hon ar sa stolt over sin syser och hon blir jatteledsen av att se henne grata men sa tacksam att hon finns i hennes liv och att hon alskar henne men hon ha aldrig sagt allt detta till henne. Jag uppmuntrade henne att tala om for M vad hon betyder for henne och tala om atthon finns dar for henne. Senare kom hon och sa att hon gjort det och att M blivit sa glad och de grat ihop.

J har haft det jattekampigt med sin far som valdtagit henne och alla kanslor och hennestankar har varit tunga och morka. I borjan nar jag kom till skolan kandes det jattesorgligt att se att hon alltid var ensam och aldrig log. Vecka efter vecka har vi setts och pratat, hon har varit den som djupt inne varit starkast men som varit kanslomassig sa skor. Varje vecka har ocksa nagot nytt hant kring fadern som antingen dykt upp pa skolan och lararna tvingat henne att prata med han, att han skickat brev tll henne genom nagon och pasttt att hon var orsaken for sina foraldrars dod etc. Var relation har blivit starkareoch starkare och jag ar sa stolt over att hon vagat prata med mig om alla kanslor och tankar. Skolan har varit medgorlig vilket har hjalpt och Vi har lost saker pa olika satt. Det basta for J har nog varit att komma ifran skolan nar jag fatt tillatelse att ta henne ut for terapi. Hon kaner sig fangslad och att inte kunna byta miljo for dessa barn ar pafrestande. En avbasta minnen jag har ar nar jag tog J och N ut pa picknick i universitetsomradet Kyambogo.

For nagon manad sen bestamde jag mig for att sponsra N. Jag pratade ocksa med mamma och hon sponsrar nu J. Jag glommer aldrig leendet pa deras lappar nar jag talade om det och N, som alltid, gick ner pa kna och vi grat och kramades. Vi hade innan pratat om hans sorg over mammans dod och pappan som overgav honom. Han sa nu att jag ar hans nya mamma eftersom jag hjalper han kanslomassigt och finns dar for han och tror pa honom med min uppmuntran. Helt arligt vet jag inte hur jag ska beskriva N och allt som jag kanner for denna unga kille. Han ar en av de odmjukaste killarna jag nagonsin har traffat. Han ar kanslosam och sa ensam men hans satt att se pa saker och hans tankar kring det ar sa moget och sa fint. Redan forsta gangen jag traffade honom visste jag att det var nagot speciellt over honom och ganska snart visste jag att jag vill hjalpa han inte bara ekonomiskt men pa alla satt jag kunde. Och ju mer jag lar kanna honom desto mer alskar jag honom. Den har killen har haft det sa svart och kunde ha hamnat sa fel och illa ut i livet men han har jobbat och manga ganger for inga pengar alls for att kunna betala sin utbildning. Langt efter att jag bestamt mig for att donera fick jag ocksa veta att han ar nummer 5 i sin arskurs med 75 elever, trots att han jobbar och missar lektioner och examinationer.

Jag gick med J och N pa piknick. Hade sa himla kul med dem men det var ocksa sorgligt. De fragade varfor jag valt att hjalpa dem eftersom de ar kristna for folk har brukar inte hjalpa nagon med annan religion. Sa vi pratade om religion och hur jag ser pa det, vi pratade om deras planer, deras studier, lararna och skolan och de forklarade vad det ar de gillar med mig. J fyllde ar dagen innan och jag hade varit sjuk sa jag hade inte kunnat planera med tarta och allt. Jag hade bara tagit med 2 trojor som var mina till henne och en deodorant och frukt som vi alla at av. Hon var sa fortjust och sa att detta var forsta gangen i hennes liv som nagon minnts eller gjort nagot for henne pa hennes fodelsedag och hon tackade for att jag tankte pa deras nutrition och vitaminintag. Jag fragade N nar han fyller ar och han sa: Jag vet inte, jag har inget datum, sa jag far hitta pa nagot. Jag tror min fodelsedag ar den dag du kommer tillbaka till Uganda <3

Vi skojade jattemycket om skolan och vi diskuterade emot N angaende jamlikhet och sen dess har vi nagra interna skamt. Jag hade ingen aning om att de har ungdomarna hade lika sjuk humor som jag och att umgas med dem har blivit mer och mer hilarious. De berattade ocksa om varfor de inte vill aka hem pa skollovet och sa att de garna vill folja mig till flygplatsen. Veckan efter tackade counselorn pa skolan mig for att jag paverkat J sa mycket. Han sa att den senaste tiden ser de att hon ar totalforandrad, hon hanger med battre pa lektioner och hon umas mer med klasskompisar och ar glad och pigg. Det kandes sa otroligt skont att hora och den forandringen har jag sett sa tydligt. Hon ar min fjaril.

Nagot som ocksa varit sa kul ar att allt som jag sagt till barnen att gora har verkligen gjorts av dem och verkligen hjalpt dem till den grad att jag ibland trott att de sager sa bara for att gora mig glad. N sov bara 2-3 h per natt forr och han forsokte alltid trotta ur sig for att kunna sova de timmarna. Enkla avslappigsovningar har hjalpt haonom och han log en dag och sa: mamma, tack, din tips hjalpte och jag sov 6 timmar inatt. Tack! Och J berattar att varje gang det hander nagot gar hon direkt till sin dagbok och skriver av sig och hon mediterar flera ganger om dagen.

Den senaste veckan har jag varit pa skolan nastan varje dag. Sista veckan i skolan innan barnen gar pa uppehall efter att ha haft prov i alla amnen. Vi har pratat studieteknik men ocksa mycket annat. Det finns sa otroligt mkt att skriva om, t.e.x den dagen jag tog 4 personer till Reach Out for att ta HIV-test ch hur daligt jag madde och hur nervos vi alla var, till den dagen N tog mig for att traffa hans syster och kusin eller vilket helvete jag gick igenom for att jag ville att J och N skulle vara kvar pa skolan istallet for att aka hem men pengarna rackte ej till. Jag far helt enkelt skriva om det nar jag kommer hem. Men vill garna skriva om sista skoldagen vilket var nu i fredags. Vecka efter vecka, forutom att traffa dessa barn har jag traffat nagra till men ocksa vecka efter vecka har det droppat in nya personer och t.o.m larare och andra anstalda for att soka sponsorer genom mig. Det blev forstass annu intensivare efter att folk hort att jag betalat N och J’s skolavgift. Och vecka efter vecka har jag fatt brev fran olika elever och vecka efter vecka har jag gratit mig till somns for det har varit sa starka kanslor och tankar och ibland kanns vissa moment bara sa lojliga… Nu var sista dagen kommen och hela natten satt jag och skrev brev till mina barn. Jag grat och samtidigt var jag glad och stolt och kande mig som en riktig honsmamma som ska overge sina barn och skrev allt jag ville att de skulle veta… Jag packade presenter till dem att ta hem och hade framkallat 100 bilder med studenter som jag sorterade och vissa var speciellt avsedda for mina barn. Jag kom till skolan och det kandes som en mork moln over hela skolan. Idag skulle alla fa sina resultat fran examinaionerna for att sedan aka hem till sin familj. De som var i boardingskola hade redan tagit ut sin packning. Som alltid kom de barn som jag haft mest kontakt med fram till mig, vissa springandes och kramade om mig och pratade och ville veta hur lange jag kommer vara dar. Jag delade ut bilderna och nu var manga ledsna att de inte tagit kort med mig och ville nu vara med pa kort och ville att jag skulle skicka de bilderna.

Jag satt pa en bank och olika tjejer och killar kom och halsade, berattade om sina prov, vad de ska gora pa lovet eller vad som hant nytt… Gang pa gang kom mina barn och bara pratade, kramade om mig och fragade om jag kommer vara kvar ett tag till for de maste bara gora en sak men kommer snart igen. Jag forsakrade dem att jag kommer vara kvar tills de ar klara sa vi far tid ihop. De fick sina pasar med presenter, brev och bilder, gick, men kom snart igen tilbaka for att kramas, tacka och sedan ga igen. Sa holl de pa nagra timmar… varje gang N eller M kallade mig for mamma hoppade mitt hjarta till… Nu var resultaten ute och en efter en kom de med sina betyg, vissa glada, men ocksa manga med daliga betyg och bad MIG om forlatelse for att de presterat daligt. Vissa radda for vad foraldrar kommer saga nar de ser resultat och vissa grat for sitt misslyckande. Minisessioner med vissa av mina barn om deras daliga prestation och forsakran om att jag ar stolt over dem anda och vet varfor de presterat daligt men att varlden inte gatt under och ny termin kommer med viktigare resultat. Det gjorde ont i mitt hjarta varje gang de bad mig om ursakt for att de gjort mig besviken for jag var sa otroligt stolt over dem alla.

Skolan blev tystare och tystare allteftersom barnen begav sig till sina byar eller familj. Jag hade inte sett N pa ett tag men nar jag sag han kom han emot mig och kramade om mig och sa mamma, jag forstar inte varfor J reagerar som hon gor for sitt betyg. Vi pratade lite och hela tiden tog han pa mig och jag pa honom. Han holl min hand i sin hart och jag ville bara grata for detta kunde vara sista gangen jag sag honom pa valdigt lang tid. Han hade tagit ut sin packning. En kista i metall och 1 liten pase och den pase jag gett honom. Vi satt hand i hand och pratade om vad som hander nu. 2 killar gick forbi oss med en likadn metallkista som hans. Han skrattade och sa: Mamma, nar man ser de dar kistorna tanker man att gud va saker det maste vara i, men allt ar bara bocker och papper och det ar astungt. Han oppnade sin kista for att visa mig kistan som var tatt packad med bocker och haften. Jag sa forvanad, men din klader da, tar du inte med dig dem? Han pekade pa lilla pasen och sa: har ar mina klader mamma. Jag blev alldeles tarogd och fragade hur han ska ta hem allt till sin kusin. Han sa jag far ga tva ganger och ta lite i taget. Jag visste hur langt det var tills hans kusin och inte en chans att jag skulle lata han ga i omgangar. Nar jag fragade vad han gor ikvall, om han aker till byn idag eller inte sa han: skolan ger oss inte middag, sa jag vet inte… jag aker till min kusin och sen aker jag om nagon dag till byn. Jag fragade om vi kan ata middag ihop och om det skule vara jobbigt for honom att bo hos sin kusin lite langre (jag vet hur rangt det ar dar) sa att han far traffa Ana nar hon kommer. Han blev jatteglad och sa det gor inget, han kan stanna for han vill traffa min kompis. Nu var ocksa J, M och R klara och jag fragade de alla om vi kunde ata middag ihop. De blev sa himla glada och vi bestamde oss for att traffas kl 7.30 p.m i Banda.

Vi traffades efter att N ringt mig nagra ganger. Alla var fint kladda och hade pa sig en del av presenterna de fatt. Jag fragade vad de ville gora och de ville till stan. Vi akte i matatun och pa vag dit var alla glada och vi skrattade de berattade att de aldrig gjort nagot liknande och tackade 100 ggr. Nar vi pratade markte vi att R var i sin egen varld och sjong, efter att ha skrattat at henne sjong varje person en sang. Vi kom fram och jag fragade om de varit pa National Theater nagongan, vilket de aldrig varit och alla jublade nar jag sa att vi ska dit. Som alltid var alla tvungna att ge en kommentar om det en och en. Jag var sa rord att nagot sa litet gjorde de sa otroligt glad. Vi gick dit, traffade nagra av mina vanner och skrattade at upptradanden och att N dansade traditionell dans etc. Sen gick vi for att ata. Vi bestallde efter att ha talat om for dem hur mycket var och en far bestalla for och jag sag pa M att nagot var fel. Jag kramade om henne och holl henne i handen och fragade vad som ar fel. Hon tittade pa mig och borjade grata. Hon sa, det kanns sa fel att sitta har och bestalla mat nar min mamma inte hade 1000 shilling (3kr) for att laga sasen till maten. Allt kandes sa himla lojligt… R, hennes syster borjade grata ocksa samtidigt som hon pratade med N och fragade M om hon hade gjort nagot fel. Hon lade handen pa M’s arm och borjade prata med henne om hur ledsen hon blir och hur ont det gor nar hon ser henne grata. Vi grat lite ihop och pratade. Nar allt lugnat sig borjade M grata igen och hon sa, mamma, kan du snalla forklara och beratta for N hur tacksam jag ar att han hjalpte min mamma med 1000 shilling idag sa mina syskon kunde ata?

Det borjade bli sent och stamningen var inte pa topp. Jag hade fatt ett brev som jag grat over och en blandning av deras egna problem, och att detta var som ett avslut for oss for att jag ska hem gjordestamningen gra men vi alla forsokte muntra upp varandra. M fragade mig: Mamma, tror du att jag nagonsin kommer att sluta grata som jag gor? Klockan var nu over 11 p.m nar M sa till mig, Aunty, vi maste hem, pappa kommer snart och vi maste tvatta bilen. En isig kyla gick igenom hela min kropp. Jag hade helt glomt bort det!!! Och nu kunde barnen fa stryk for att jag tagit dem ut. I panik begav vi oss hemat… jag fick senare veta att de hann hem fore honom.

De har 4 ungdomarna staller verkligen upp for varandra och alskar varandra sa himla mycket vilket gor mig sa otroligt glad och stolt. De gar verkligen igenom vatt och torrt for varandra och nar jag ser hur de oroar sig for varandra och finns dar blir jag sa varm i sjalen. Det kanns extra roligt att jag fatt en san nara relation med dem alla och att de ar varandras basta kompisar. N berattade en gang till mig att han tycker det ar skont att de alla har svara liv for de forstar varandra sa bra. N och J ar roligast nar de ar tillsammans. De retas med varandra hela hela tiden och det ar sa kul att se for man vet att de innerst inne alskar varandra sa himla mycket.

Mannen som sitter i porten i skolan hade tagit N’s telefonbatterier och han har inte haft pengar for att kopa en ny (personalen kan ta saker ifran barnen utan att nagot hander). Jag visste att jag ville prata med N den tid jag ar kvar i Uganda och sen den dagen har vi pratat varje dag och ofta flera ggr om dagen. Det roliga ar att dagen efter skolavslutning gick N till stan for att fixa med sin mobil, redan dagen efter pa sondagen, pluggade N och J ihop. De ar fokuserade och terminen kommer att borja med prov i det de pluggat nu denna termin. N ringde mig pa sondagen och sa: Mamma, jag ar sa dum, jag ar sa dum. Jag trodde nagot allvarligt hade hant och han berattade att han och J hade bestamt att de skulle ses for att plugga. Han hade gatt dit och nar han kom fram hade han sett att hon satt och pluggade redan. Han ville inte stora hennes koncentration sa han satte sig under ett trad i narheten och pluggade for sig sjalv. Nar han tittade upp efter ett tag var hon borta och han hade inte numret till hennes moster och visste inte exakta huset hon bor i och han var sa radd att hon nu ar arg for att han inte dok upp. Sa han sa, snalla mamma, kan du saga till henne att jag var dar men ville inte stora henne och att hon ska komma till Shell nar det slutat regna?

Igar var det eventuellt min sista dag pa National Theater. Jag har gatt dit varje mandag sen borjan av min vistelse har. Jag har traffat sa otroligt manga manniskor och det har verkligen blivit ett hang for mig varje mandag for att traffa alla kompisar, njuta av live-musik och samtidigt ibland ha nagra moten dar. Men nu var det sista mandagen har i Kampala och jag kunde inte onskat mer an att ha mina barn med mig som avslut. De blev sa glada nar jag fragade om de ville folja med. Min kille (forstfodda) som jag gav datalektioner till kom ocksa. Mark, Lord, Abdul, Ibra, Keith, Hatim, TAPA-Uganda, Allen, Alex, Ali, Exile, Pheel, Yousuf, alla var dar och det var sa sa perfekt. Som ett perfekt avslut, nar Robert hade sin underbara forestallning som alla alskade, stod han pa scen, sag pa mig och sjong ut mitt namn i sin sang. Jag blev sa rord och samtidigt kramade mina barn om mig och jag kande an mer att JAG VILL INTE HEM!!!!

Efter showen, sag jag att nagot ar fel med min son. Jag drog honom at sidan och ville att han skulle beratta och han sa: mamma, jag kommer beratta for dig, men inte nu. Jag forklarade hur orolig han gor mig och nar han ville beratta, kunde han inte. Han kramade om mig hela tiden eller hade min hand i sina och jag forsokte gang pa gang att fa honom att beratta. Han kunde inte och sa att han kommer beratta for mig innan han aker till byn. Och han sa flera ganger, mamma, lova att du inte glommer bort mig nar du aker hem och att du fortfarande ringer mig! Orolig, skickade jag hem dem. Idag ringde J och sa: Auty, jag ska beratta nagot for dig men lova att inte saga till N. Jag sa ok, och hon fortsatte och sa att han hade sagt till henne idag att: Du ar min kompis eller hur? Jag maste beratta en sak for dig. Sen hade han inte kunnat beratta. Och hon sa att hon mar jattedaligt for han inte sager och hon vet inte vad det ar han ska beratta. Jag forsakrade henne att jag inte ska berattta att hon sagt nagot men att jag ska prata med honom senare idag. Jag ar jatteorolig for vad det ar han inte kan beratta for han har varit sa oppen om allt hittills.

Det som ar kvar u ar att R och M’s mamma vill traffa mig och hon tackar mig alltid i telefon pa luganda. J’s moster rangde mig for nagon dag sen och bjod hem mig och tackade for att jag gjort J glad igen. N’s kusin tackar mig for den hjalpt hon fatt och jag ska ta en dag efter min resa for att halsa pa dem alla. Det ar smasaker de gor som verkligen tar mitt hjarta med storm. Som att skriva brev, sjunga en sang for mig, att J sager under en lat de spelade pa National Teater att han sjunger om vad hon kanner for mig, eller att N sager: mamma du gillar armband, jag kan inte kopa till dig men ar det ok om jag ger dig min kedja? Och han faster mig kedjan som hans nyckel hanger pa till armband. Detta ar mina fantastiska barn. Jag onskar att ni alla kunde traffa dem och jag ar saker pa att ni skulle alska dem minst lika mycket som jag gor. Den relation jag har med dem ar gudomlig och jag kan gora vad som helst for dem. De ar verkligen en del av mig nu och att lamna dem gor sa ont.

p { margin-bottom: 0.08in; }

Lite bilder…

Min tid pa D.P har varit begransad och paverkad av sa manga faktorer. D.P arbetar alltsa med gatubarn som de tar in fran gatan och rehabiliterar och min uppgift var att vara delaktig i rehabiliteringen av barnen. Till en borjan var jag i kontakt med dem genom Jennipher, en social arbetare som har hjalpt mig massor med att komma i kontakt med samt planera mitt arbete har. Det var svart for henne att fa tag pa den man som hon samarbetar med dar och jag fick ta “ledigt” tills hon fick tag pa hoom. Nar hon antligen fick tag pa honom akte jag och hon dit och planen var att han skulle visa oss runt och jag trodde att jag skulle fa borja dagen efter. Han var forstass inte dar och vi fick traffa Lillianne, volunteer coordinator istallet. En otroligt vacker tjej, trevlig och valtaligoch valdigt valkladd (fick senare veta att hon ar kladdesigner & ffr vantar pa att se hennes arbete). Jag fick da en formullar jag skulle fylla i pa flera sidor, information om organisationen och 2 blad med regler!! Reglerna ar en historia for sig men jag var ombedd att fylla i formullaren, ga dit med 2 passfoton och invanta svar, vilket jag skulle fa pa fredagen senast. Akte och fixade passfoton, fyllde ioch gick tillbaka dagen efter och horde inget fran dem forran veckan efter pa tisdagen. Maste har ocksa saga att en del av reglerna var bl.a att om man ska traffa barnen privat for counselling eller liknande, om det ar en pojke man traffar och man ar tjej sa maste en manlig personal folja med pa sessionen och dorren maste vara oppen, man maste tanka pa aldern pa barnet om man ska trosta och inte bli for fysisk ch krama dem, eventuellt kan man be annan personal att trosta barnet om aldern inte ar passande etc.

Minforsta tanke var direkt att de maste haft en incident med nagon vollontar som de kanske forsoker undvika. Vid forfragan har jag inte fatt riktig svar och det enda de sagt ar att det ar fr att “skydda” oss… whatever that means… men att ha session med ett barn och forsoka fa barnet att lita pa och oppna sig for mig med en tredje part i rummet samt dorren oppen kanndes totalt missplaserat.

Nar de nu ringde bestamde vi att jag skulle dit. Jag kommer dit och vi gar till skolan som barnen ar i. Kvinnan som jag skulle ha mote med for att planera vad de behover hjalp med smt visa mig runt sa att hon var upptagen med ngt sa jag skulle ga till huset dar flickorna bor och hjalpa & vara med 3 av babyn de har tills hon hamtar mig runt 12. Jag gick dit och lekte med barnen och mitt pa dagen kom hon inte. Vid lunch kl 1 kom barnen med mat till oss och sen skule de ha fellowship. Jag blev da tillsagd att jagkan ga och interagera med barnen. Jag gjorde det och kl 4 p.m kom en annan kvinna och sa mig att Dianah ar upptagen ffr sa jag bor komma tillbaka nasta mandag. Da hade jag vantat pa henne en hel dag. Besviken akte jag hela vagen hem…

2 sidors regler, mottagandet av mig och allt kandes sa oseriost. Nagonstans imitt hjarta kande jag mig inte valkommen och kande inte till fyllo att jag platsade in. Sen blev jag sjuk i ngt jag trodde var malaria men som var infektion. Nar jag kom tillbaka blev det bestamt att jag skulleagera som assistant for en larare for de yngsta. Och det ar totalt fine. Har jattekul med barnen aven om manga varken pratar luganda eller engelska (majoriteten kommer fran Karamwoja) men jag kanner inte att jag gor ngn nytta. Hela situationen ar annorlunda och det kanns som att den tid, energi och pengar jag lagger pa att ta mig till andra sidan stan for barnen ar menlost. Personalen ar sa mycket mer upptagna med att skriva rapporter, ansokningar, ha moten etc pa datorn an att leka och umgas med barnen. De vill ha mig pa de olika moten och vill hora mina rad och tips och jag har fatt deras formullarer att andra och komma med asikt till men det jag gor ar mer pa en organisatorisk niva an att egentligen paverka de enskilda barnen.

Sist jag var dar tog jag med ansiktsmalningsfarg och malade hela klassens ansikten. De hade jatteul och aven de aldre barnen jagade mig och ville ha sina ansikten malade. I slutet ville alla ha fjarilar i ansiktet och jag hade jattekulmed dem. Min fot var dessvarre i dalig form av 1 myggbett jag kliade med min sko och nu sa infekterad och svullet sa jag kunde knappt ga. Jag blev sjuk i feber och hela min fot rod-lila och svullet och jag ar fortfarande pa antibiotika. Nasta vecka ar jag tillbaka med barnen och hoppas pa att fa ett fint avslut dar.

Tre veckor i Kampala innan jag beger mig med Anahita till Kenya for min minisemester innan hemresa. TRE veckor. Panik!!! Sa mkt jag har kvar att gora. Det fantastiska ar att jag har inte haft en enda dag som jag latat mig pa (Forutom nar jag var sjuk). Jag har fran morgon till kvall varit upptagen med nagot, antingen jobb, mote eller traffa vanner sa att komma hem kommer att vara sa hemskt annorlunda och depprimerande. VILL INTE!!!!

M som jag tidigare skrivit om ar verkligen 1 sweetheart. Hon ar den som vacks mitt i natten av pappan for att tvatta hans taxi. Forra veckan nar jag traffade henne kom hon in och nar jag fragade hur hon mar sa hon “somehow ok, but not good”. Hon borjade genast grata och berattade att hennes syster ar gravid igen. Det jag inte tror att jag skrev om ar att allt i hennes familj forvarrades nar hennes syster blev gravid. Pappan brukar vara aggressiv och menar att det ar onodigt att betala skola for tejejerna for de kommer anda att ha sex med nagon och bli gravid… hon berattade att pappan inte vet nagot an, men det skrammer henne och hennes mamma vad som kommer att handa nar han far reda pa det. Honn grat och grat och sa att hon vill plugga men ar sa himla trott pa hennes familj. Pappan hade misshandlat hennes syster hemskt mycket natten innan. Hennes syster var trott och hade sagt till M att “lat mig sova, du far mina pengar ocksa, jag ar sa trott”. Hon lade sig i taxin och sov nar M tvattade matatun och hon vaknade inte nar hon forsokte vacka henne nar hon horde pappan komma ut. Nar pappan sag att hon sov blev han rasande och slog henne fordarvad, sparkade pe henne och knuffade henne runt i garden. Hon grat och grat nar hon berattade och sa att hon kan inte plugga for hon far ingen somn, nar hon kommer sent missar hon av lektioner for hon maste sopa skolan, och hon star inte ut med all glapord fran hennes pappa. Hon vill rymma hemifran och det sa hon sit ocksa. Vi pratade och jag overtygade henne om att rymma hemifran inte ar losningen. Hon berattade om att hon far 500 shilling av pappan nar hon tvattar Matatun och de pengarna ska ga till frukost. Men nar hon inte har penna eller nagot hon behover sa maste hon vara hungrig och spara de pengarna for att kunna kopa det. Hon grat igen och sa att hon inte orkar mer… Jag kunde verkligen inte med att inte hjalpa henne. Jag hall hennes hander hart och sa att jag ska gora nagot som jag inte far gora och hon far absolut inte beratta for nagon. Hon sa lite radd, ok… nar jag gav henne pengar och  grat hon annu mer och sa “thank you, thank you Madam, I won’t tell anyone” och hon kramade mig hart och sa igen “tack, jag ska gottgora det for dig. Jag ska betala tillbaka” och nar jag sa att hon inte behover tacka mig eller betala tillbaka kramade hon om mig och gratandes sa “jag maste dela med mig av det till min syster”. Jag log och sa att hon far anvanda det till vad hon an tycker ar bast for henne. Denna vecka var hon inte i skolan… jag horde av hennes kompis att hon var tvungen att besoka sjukhuset men hon mar bra… jag vet inte vad som hant men jag ar otroligt orolig. Nu nar de nya bussarna kommit till Kampala blir manga Matatu-forare arbetslosa.

D jobbar lika hart som alltid. Forra veckan sa hon att inget nytt hant. Mamman ar sjuk i astma och hon forsorjer henne med medicin etc. Brodern har lovat att ge henne 100.000 imorgon. Sedan forra veckan har hon tjanat 50.000 pa att tvatta folks klader och om brodern verkligen ger henne pengar kan hon lyckas betala sin skolavgift. Hon berattade att hon slutat be till Gud, hon sa “vad ar det for mening att be varje kvall nar du varje morgon vaknar i samma missar?” Hon skriver dagbok och berattade att hon inte har vanner men att hon nu for forsta gangen namnt en van i sin dagbok, MIG! Det verkligen varmdes i hjartat nar hon sa det. Vi pratar ofta om hennes hander for hon sager att hade det inte varit for hennes hander hade hon fatt leva i smuts och kanske prostituera sig eller liknande men det gor henne inget att tvatta folks klader, hon har anda sin stolthet kvar for hon jobbar for att fa utbildning och hon betalar sin egen skola. Hon behhover inte nagon. Hon tackade mig och sa att jag gor henne glad. Jag fragade hur? Hon sa att hon nu med mig kan dela med sig av sitt liv, sina tankar och sina kanslor… Denna vecka traffades vi snabbt. Hon berattade att brodern gett henne 80.000 och hon har fatt lana resterande av en kvinna hon jobbar hos sa nu slipper hon oroa sig for avgiften. Allt ar betald till skolan och hon kan nu plugga och jobba med ro. Jag gav henne en handkram som jag kopte innan jag kom hit som jag ej anvant och hon blev sa otroligt glad och lovade att ta hand om sina hander.

Det som gor mest ont ar att ibland komma till skolan och se att de inte slapper in vissa barn till skolan pga att de inte betalat avgift. Det ar ju foraldrar som ska straffas, inte barnen. Sa barnen far ga hem igen, ibland i 1 timme och missar lektioner t veckor tills de kan betala avgift for att kunna ga pa lektioner igen. Att missa lektioner ar inte roligt for ibland har de uppgifter som man inte kan gora om. Och pa det maste man skriva av allt som lararen gatt igenom och dikterat pa lektioner. De far skall om de inte inforskaffat bocker och allt detta trots att lararna vet fran vilka hart daliga forhallanden de kommer. Termin efter termin far de skammas, missa, ta igen pga att deras foraldrar inte kan betala avgiften och inte nog med det, de bestraffas om de missat laxa, skolkat eller liknande. Ar efter ar dras de med detta och om man nu lyckats betala alla avgifter, betalar man nu i sista arskurs 10.000 (350kr) for registrering for att kunna fa ut dokument pa att man gatt i skolan, med betyg och allt. Manga ganger har inte eleverna de pengarna, sa alla dessa ar de kampat, alla pengar de betalat med slit ar onodigt, for de far inte ut ett examensbevis.

Jag fortsatter att traffa mina barn, som jag valt ut och som jag kande att jag inte kunde lamna efter det dem sagt, varje lordag.

Jag skriver kort om vad som hant senaste 2 veckorna.

J som ar helt underbar och som jag skrivit om i en tidigare post, blev valdtagen av sin far for 2 ar sen, dar han tog hennes oskuld. Nar jag traffade henne forra veckan igen sa berattade hon att hon ibland mar sa daligt sa att hon inte star ut och alla tankar ar for overmaktiga. Eftersom de inte far anvanda mobil i skolan fragade jag Joseph om jag kunde kopa telefonmarkeringar till henne sa att hon kunde ringa mig nar det ar som varst, vilket jag fick. Hon berattade att ingen forstar hur hon kanner. Hon klarar inte av att umgas med folk i skolan och med dem som bor i hennes dorm for tjejerna nar de pratar om killar, kan namna att “jag iaf ar oskuld” etc och hon sa men jag ar inte det, och jag valde det inte. “Det finns inget som skiljer mig fran en gift kvinna”. Denna gang var forsta gangen hon grat och hon forsokte halla tillbaka tararna men de rann nedanfor hennes kind. Hon sa flera ganger att hon inte vill grata framfor folk for hon vill inte vara en borda for nagon och vill inte gora nagon ledsen. Detta ar ocksa anledningen till att hon inte vill beratta for ngn vad som hant. Hon grat och grat och jag lat henne grata och nar hon slutade kramade jag om henne samtidigt som jag pratade med henne och talade om att allt kommer att bli bra. Jag kramade henne lange och nar jag slappte taget holl hon mig kvar och kramade mig annu hardare.

Forra sondagen ringde hon mig och var helt betagen. Hon ville heller inte prata i detalj utan sa, “du vet det vi pratade om det sist, det har hant igen”. Jag fragade ar han dar? och hon svarade ja. Lararna hade tvingat henne att traffa pappan och det enda jag ville var att aka dit och ta henne fran skolan och bara krama om henne. Han sager saker till henne som hon inte behover hora. Jag lyckades inte ta mig dit.

Jag ville ocksa ta henne ut ifran skolomradet vilket verkade vara sa himla krangligt men efter manga samtal fick jag nu i lordags tillatelse att ta henne utanfor skolgarden. Nar jag kom till skolan berattde Joseph att hennes moster som tagit hand om henne och hennes mammas kompis pratat med skolan och de misstanker att hon blivit valdtagen eller antastad. Jag sa inget men kande san lycka for jag tankte att om jag berattar for henne sa kanske hon kanner att nu nar de misstanker kan jag beratta. Men inte… hon sa att hon hellre later dem misstanka an att fa det svart pa vitt. Hon vill heller inte anmala honom for om hon gor det “far alla reda pa vad han gjort”.

Jag forsoker verkligen jobba med henne sa att hon innan jag lamnar Uganda ska forlita sig pa nagon och beratta for jag blir sa himla orolig for henne. Vi tog en promenad upp i Kireka Hill och uppe pa kullen kunde vi se Viktoria sjon och utsikten var fantastiskt. Vi pratade i 2 timmar och hon berattade att hon fortafarande skriver dagbok och att det kanns lite lattare nu. Hon sa ocksa att hon for forsta gangen skrivit om en van i sin dagbok, hon brukar aldrig namna nagon for hon har inga kompisar. Denna van hon skrev om var jag och det gjorde mig sa himla glad. Jag larde henne basic meditation med andning och nar jag efteerat fragade hur det kandes forklarade hon och sa sen, nu har du lart mig annu en ny sak jag kan anvanda. Hon berattade att hon for forsta gangen pa 2 ar ar lycklig och kanner sig glad och kan le med hjartat. Hon tackade mig for att jag far henne att skratta och fragade “kan jag fraga en sak som jag lange tankt pa? Det har stort mig lange och jag funderar pa det ofta. Ar jag en borda for dig?”

Nar vi kom tillbaka till skolan sa hon “Tillbaka till fangelset. Men tack for att du gor mig lycklig och att du finns i mitt liv. Du ar sa vanlig och skiljer dig fran andra vita jag traffat;”

Internettiden ar slut. Skriver om mina andra barn vid senare tillfalle. Sa otroligt stolt over dem!

Det roligaste som hander har mitt i all politisk duvskit (rorigt) ar att sa manga kallar mig for “America” nar de ser mig. Alla vita ar ofta “Amerika” och man kan inte skilja pa vita och vita. Det kanns ju inte alltid kul att som iranier att kallas for amerikan och nu sager jag ofta tillbaka “Iranian, No Amerika” och manga blir annu gladare och tycker att vi ska bomba USA och vi kan skratta ihop eller prata politik sa det ar jatterolig. Men ibland nar jag sager iranian sa vet de inte alls vad jag pratar om

Det jobbigaste har ar nog nar jag kommer hem pa kvallen trott och vill ta en Boda-Boda efter taxituren  da alla sagt att det inte ar tryggt att ga den biten sjalv nar det ar “sent” och morkt. Jag ar sa trott och vill bara hem men far alltid tjafsa med dem for de forsoker att ta overpris och det som ska kosta ca. 3 kr forsoker de ta ibland 4dubblat.  Tro det eller ej, muslimer ar varst! Jag forsoker halsa muslimskt och prata Luganda men det hjalper aldrig! Och det ar ingen ide att fraga nagon i samma stage for jag hor hur de overensstammer priset. Da maste man ga en bit for att hitta en annan Boda-man. Sen kommer man pa sig sjalv att det man stattt och tjafsat om egentligen handlar om 5 svenska kronor och kan skratta hogt men ofta handlar det inte om pengarna utan den signal man sander ut samt deras vilja att lura.

Jatterolig ar ocksa alla barn som skriker mzungu mzungu efter en. Jag kan ibland vara i en serios diskussion med nagon medan vi gar men det gar inte att undvika att vinka till barnen medan man pratar for att ge de lite uppmarksamhet. De sotaste ar de som inte kan uttala det och istallet sager “Mugugu” vilket pa luganda betyder bagage. Fortfarande springer barnen i Nabulagala efter mig och vill ha godis efter att ha gett ut en stor pase godis till dem. Jag ville verkligen gora ngt litet for att de gor mig sa glad och lycklig varje dag jag gar till jobbet, helt underbart satt att borja dagen pa. Nagra av dem som kanner igen mig fran huset ropar istallet mitt namn som kanns annu roligare och de springer efter mig for att krama mig. I vissa omraden springer barn till mig skikandes Mzungu mzungu och vill bara ta pa min hud eller leka med mitt har. Det ar heller inte bara barnen som kallar mig mzungu och ar faschinerande over att se en livslevande viting. Ibland tror jag att mitt namn ar Mzungu for de verkar tro det. De kan saga “How are you, mzungu?” eller “hi mzungu”. Min luganda larare tycker folk ar oforskamda och tycker att jag ska svara “I’m fine, mudugavu” vilket jag aldrig vagar gora men de skulle sakert fa ett gott skratt.

Jag har traffat manga vita har som tycker det ar olustigt, oforskamd och jobbigt att bli kallad mzungu. De kanner sig orattvist behandlade och vill inte paminnas om att de skiljer sig fran mangden!!! Det finns t.o.m dem som ar rude om nagon kallar de mzungu men jag har aldrig storts av det ett dugg. Tycker det ar roligt till och med…

Nar jag var pa Reach Out och jobbade, jag kande mig sa valkommen och alla var sa vanliga och jag kom manga nara. Sista veckan kollade counselor-nas manager pa mig lange och jag kande mig verkligen uttittad. Sen sa hon med en allvarlig rost: “Shamim, jag maste fraga dig en sak, jag har funderat pa det lange nu. Men ar du vit, brun, svart? Vad ar du??? Du ser inte ut som andra bazungu” Jag holl pa att do for jag tyckte det var sa himla roligt och fick forklara min historia och att jag inte blir sedd som mzungu i Sverige.

Har uppdaterat bilderna pa FB igen som ni kan se har.